EM 2012 – mästerskapet med många mästare

2

Att Spanien skulle vinna EM var det många som förutspådde och ännu fler hade räknat ut att Balotelli skulle bjuda på galenskap men ingen visste att vi skulle få det serverat lika självklart som en Cheeseburgare på McDonalds. För tredje turneringen i rad spelar de röda landslaget ut varje lag på ett identiskt sätt som de gjort de föregående åren. Hur kan ingen lyckats lösa denna ekvation som definitivt hade rankats som ”överkurs” på matematiklektionerna på gymnasiet? I gruppspelets första match fick vi alla hopp om att succétränaren Prandelli hade knäckt koden när Di Natale på det elegantaste viset placerade in ledningsmålet men det räckte inte till. Prandelli ställde upp ekvationen, men han fick aldrig svaret.

 

Sedan lång tid tillbaka hade jag längtat till detta EM, att få se italienarna som jag som är utan de överambitiösa betalkanalerna har fått följa på TV4sport under två år ställas mot Europa, jag har även längtat för att se Sverige kvalificera sig till minst kvartsfinal och jag hade längtat efter att ha varje kvällsunderhållning inbokad i juni. Min längtan blev tillfredsställd till viss del. Inför varje turnering blir vi alla religösa, det är endast inför turneringar jag accepterar det återkommande citatet ”football is more than a game, its a religion”. Vi går alla in i tron om att just vår nation kommer lyckas under detta mästerkapet. Vi tar för givet att vi kvalificerar oss till slutspel precis som på samma sätt som jag tar för givet att jag enkelt ska göra mål i korpenligan som jag spelar i, i båda fallen blir jag gång på gång bevisad motsatsen. Religionen som är så underbar att tro på men som samtidigt kan såra dig djupare än din första kärlek.

 

Mästarna i denna turnering är för mig Pirlo, Zlatan, Prandelli, Torres och Balotelli. Pirlo bevisade att du kan inneha samma snabbet som Thomas Brolin just nu besitter men ändå vara världens mest eleganta playmaker. Zlatan gjorde precis de han skulle, han gav oss en show och i tredje mästerskapet i rad bjuder han på det vackraste målet, standard. Prandelli tog ett ifrågasatt Italien till final och lyckades få styr på fotbollens ansikten för galenskap nämligen Cassano och Balotelli. ”El nino” var det enda frågetecknet Spanien hade inför detta mästerskapet, Torres gjorde om tecknet till ett utropstecken med sina tre mål. Att se Balotelli förvandlas till den världsstjärnan vi alltid velat att han ska bli var magiskt, att se han smälla in två mål på Inzaghi-manér mot Tyskland och sedan ta av sig tröjan och visa upp magrutor tydligare än dem i en Marabou 200 grams chokladkaka var obetalbart.

 

Mina tankar är redan vid VM 2014, en Guidetti i storform och en Zlatan som gör sin sista föreställning för det svenska folket. Jag tror på guld, blir jag motbevisad även denna gång?

 

/ G

Gruppen större än individualisten

1

Zlatan i all ära men i tisdags spelade kollektivet Barcelona ut AC Milan.

Med smarta taktiska drag som ibland innehöll oschystheter som filmningar och armbågar kunde de relativt enkelt överrumpla de italienska ligaledarna. Denna tillställning fick mig att blicka tillbaka till skolrasterna på lågstadiet. När de små tekniska men yngre eleverna spelade ut de starkare, större och äldre eleverna som blev mer och mer irriterade. De yngre var mer samspelta medan de äldre var ett gäng individualister som ville visa att de är bäst. Jag minns detta väl för jag var ofta den äldre och utspelade eleven.

I detta läge, när Milan ännu en gång blivit eliminerade från Europas finrum kommer jag underfund över två saker. En av dem är att ingen kan stoppa Barcelona och den andra att Zlatan ej kommer dra på sig ett rödsvart matchställ när denna turnering startar igen i höst. Dit José Mourinho går, dit går Zlatan. Eller snarare dit världens mest kontroversiella tränare går, dit går den svenska klubbhoran.
/Gabriel

SM-guld till REAL

1

Kommer IFK Göteborgs nysatsning löna sig med ett efterlängtat SM-guld. Ett guld som Göteborg inte tagit sen de vann säsongen 2006-2007. Göteborg får tacka den tuffa och löpvilliga Pontus Wernblom som var en stor nyckelspelare det året. IFK Göteborg har alltid varit en stor klubb i den svenska ligan. Allsvenskan, som är mest känd för tråkig och oattraktiva fotboll kan kanske få ett lyft i år när flera klubbar har lagt ner miljoner på sina lagbyggen.

Framförallt Göteborg som har köpt in från höger och vänster. John Alvbåge, en landslagsmeriterande målvakt som håller en högklass i allsvenskan. Kjetil Waehler, en rutinerad mittback som kommer fylla Ragnar Sigurdssons plats galant. Nordin Gerzic och Daniel Sobralense är två mittfältare som har goda meriter i allsvenskan, båda kan ha svårt att anpassa sig till Göteborgs sätt att spela. Det kommer bli en fröjd att skåda dessa herrar. Men den största värvningen av dem alla, den som de flesta snackar om är Pontus Farnerud. Jatill och med den gamla Göteborgs tränare Svennis som ibland brukar synas på Gamla Ullevi när det är hemmamatcher.
Pontus Farnerud, storebror till den mer kända Alexander Farnerud. Pontus kommer bli en nyckelspelare för Göteborg i år, han har mycket rutin från sin utlandskarriär. Han har också spelat landslagsfotboll för Sverige. Kommer det räcka till för att ta den jäkla titeln från HIF? Laget som vill försvara titeln från förra året. De har visat en väldigt bra form igenom att vinna över AIK i supercupen med 2-0. Helsingborg spelar sin gamla och väldigt bra fotboll. Favorittippade i år igen?

Kommer det räcka till SM-guld för Göteborg. Nja, jag tvekar. Visst, dem har fått in fem nya heta spelare plus Mikael Stahre som är en riktigt bra manager. Kommer han få det att fungera? Kommer han klara av det  som inte Jonas Olsson klarade av? Mikael måste få anfallspelat att fungera, förra året köpte man in Andreas Drugge som skulle bli nummer 10 rollen. Han skulle vara bakom Hysén och leverera passningar. Men matcherna gick och Drugge blev en flopp. Han presterade inte som han borde, han fick inga bollar att jobba på. Inget anfall, inga mål. Eller hur är det?

Men om vi kollar på träningsmatcherna inför den allsvenska starten har laget bara mått bra av nytt blod i tränarsitsen. Laget har radat upp starka insatser mot kända lag som Rosenborg, Spartak Moskva och BATE Borisov. När Allsvenskan snart drar igång är det många som har Blåvitt som den stora favoriten till SM-guldet. Det är självklart att IFK kommer att kämpa sig till en bättre position än fiaskot 2011. Ingen tror att ”änglarna” kommer hamn utanför topp 4 i år, ingen tror att de faller ner från tabellens toppskikte i år, men kom ihåg att ”even angels will fall”.  Laget har en helt annan aggressivitet och koncentration under Stahres ledning och har hittat en energi på mittfältet som kommer att ta laget långt. Dessutom har Kjetil Waehler som jag berättade om innan, värvats in som den mittbacken med styrka och pondus laget saknade ifjol. John Alvbåge har löst målvaktsfrågan, Sandberg var katastrofal under vissa delar förra året. Och längst fram i spetsen finns det ingen bättre i än Tobias Hysén(bäst i allsvenskan enligt mig). Jag tycker att han borde vara given i vår EM-trupp, men min kollega tycker annat.

Jag funderar fortfarande, det har gått 5 år, inget sm-guld. Det var väldigt nära 2010 men det räckte inte i slutändan. Jag tror att nackdelen i år, och alla andra år är att Göteborg saknar någon som har spelstilen som Pontus Wernblom hade. Ett riktigt svin på plan, springer bokstavligen ner allt och alla. Blåvitt har inte riktigt någon som kan springa på andra bollarna när alla spelare vill upp i planen. Gerzic, Farnerud och Haglund vill alla framåt. Det finns ingen som tar andra bollarna. Det kommer vara blåvitts problem i år. Jag tror inte Stahre tar guld i år men på topp 3 kommer dem hamna. Jag tror att SM-guldet kommer hamna 22 mil söderut igen.
Men jag önskar stor lycka till Real Göteborg, och José Stahre!

Änglarnas
/Viktor

Nyckeln till svensk EM framgång

2

Jag har spenderat timmar på att försöka lösa ekvationen som ska ta Sverige till en kvartsfinal i sommarens EM-slutspel.

Elmander som högerytter? Zlatan som bollmottagare med Guidetti bredvid sig? Hysén från start?

Frågorna är många och ni som tror att jobbet som förbundskapten är så pass enkelt att Erik Hamrén lika gärna skulle kunna ersättas av curling drottningen Anette Norberg, har allt annat än rätt. Allt ska stämma. Alla puzzelbitar ska passa på millimetern, och gör dem inte det är det omöjligt att färdigställa verket. Jag är inte Sveriges förbundskapten, hur mycket jag än önskar det, dock har jag mina idéer. Idéer som enligt mig inte gör Sverige till guldfavoriter, men som i alla fall skulle kunna ta oss till en överraskande kvartsfinal.

Jag får börja med att presentera spelsystemet.

Ett 4-2-1-2-1 system ger ytterbackarna mycket utrymme och möjlighet till överlapp och rusher på offensiv planhalva. Grundidén är att ha en stark defensiv med två defensiva mittfältare, men när bollen vunnits ska man snabbt kunna sätta igång spelet; antingen till den centrala och spelskickliga mittfältaren eller till en löpande ytterback.

Målvakt: Andreas Isaksson

Underpresterar i nuvarande klubblaget PSV men gör sällan ett misstag mellan stolparna i landslaget.

Högerback: Sebastian Larsson

Har sagt att om han är högerback vill han inte vara med. Men med en roll som offensiv ytterback i en uppställning utan yttermittfältare får ”Seb” mycket utrymme till offensiva löpningar och tidiga inlägg med hans känsliga högerfot.

Mittback 1: Olof Mellberg

Mellbergs rutin är ett måste. Detta lär utan tvekan vara han sista mästerskap och räkna med att han kommer vilja avsluta med stil. Hans tacklingar, huvudspel och vinnarskalle gör att Isaksson inte behöver vara orolig i onödan.

Mittback 2: Jonas Olsson

Har en spelstil likt Mellbergs, men med en precis vänsterfot kan han leverera långa uppspel.

Vänsterback: Martin Olsson

Besitter en fantastik snabbhet som gör honom giftig offensivt vid snabba omställningar. Dock är han inte lika stabil bakåt men hans speed och offensiva kvaliteter överväger hans defensiva brister.

Defensivmittfältare 1: Pontus Wernbloom

Är Sveriges svar på Gattusso. En perfekt defensiv mittfältare som gör skitjobbet. Plockar andrabollarna men brukar även dra ner en och annan spelare i farten. Giftig på huvudet.

Defensivmittfältare 2: Kim Källström

Kim bildar en perfekt duo med Wernbloom. Hans känsliga vänsterfot kan hitta upp till Zlatans bröst eller Elmanders löpande fötter. Kan även falla ner som vänsterback när Martin Olsson är på offensiva äventyr.

Central mittfältare: Rasmus Elm

Ska fungera som bollhämtare. Styr gärna tempot och med sin högerfot kan han slå precisa passningar till en löpande ytterback eller Johan Elmander i anfallet.

Offensiv mittfältare 1: Zlatan Ibrahimovic

”Ibra” länkar ihop mittfält med anfall. Med en trequartista roll är han Sveriges Totti. Kan avgöra matcher på egen hand.

Offensiv mittfältare 2: Ola Toivonen

Fungerar egentligen som en anfallare men har sin ursprungsposition längre ner i planen än Elmander. Löper gärna djupt och är både bra på huvud och fötter.

Anfallare: Johan Elmander

En riktig slitvarg som inte ger sig i första stund. Johan ska inte göra målen, utan löpa sönder försvaret för att ge yta till Zlatan och Toivonen bakom.

Supersub: John Guidetti

Guidetti är bara 19 år men måste ändå anses vara given i EM-truppen. Hans hunger och entusiasm smittar av sig på övriga på plan. Detta kan sätta fart på spelet om det skulle skära i maskineriet sista kvarten.

/Jakob

 

AC Milan – från framgång till fiasko och tillbaka igen

1

Under 2000-talet har staden Milanos nuvarande stolthet vunnit Champions League två gånger men de har även under flertalet säsonger spelat lika oinspirerande som Inter gör just nu. Vid Ronaldinho-eran var laget utanför Europafotbollens finrum och de röd svarta supportrarna på Curva del Sud började tappa förtroendet för sina hjältar. Det var i detta läge som deras frälsare anlände, den svenska världsstjärnan Zlatan Ibrahimovic. Den svenska världsstjärnan som några år innan varit hatad på grund av hans medverkan i stadsrivalernas lag men som nu skulle bli älskad. När Ibracadabra gick ut på San Siros gröna matta i halvtid under säsongspremiären 2010 tystnade publiken med spänning. När han gick ut och sa ”i år ska vi vinna allt” förstod supportrarna att titlarna var på väg, att ersättaren för Andrey Shevchenko hade kommit, att deras Messias hade anlänt.

Hans brinnande karaktär höjde alla Milans spelares prestationsförmåga. Incredible Zlatan var tillbaka i landet där han hör hemma. När han lämnade var han mästaren av Serie A, nu håller han på att bli mästarnas mästare. Han briljerar som aldrig förr och jag får känslan av att EM i sommar för en gångs skull kommer vara längre än så många matcher Pato spelar innan han blir skadad, alltså max tre. Men de svenska medierna måste sluta lyfta fram Z som den enda nyckeln till framgång i Milan. Bakom sig har han nämligen världens bästa mittback, en prins och en slitvarg med en hästsvans hämtad från en mafioso från de mörkaste kvarteren på Sicilien. Dock är både Thiago Silva och Gattuso skadade inför mötet mot Barcelona på onsdag. Jag tror tyvärr att den lille argentinaren tillsammans med sina lekkamrater kommer utnyttja dessa avbräck.

Att Zlatan vill vinna den jävla Champions League är självklart, att han vill avgöra mot Barcelona och knäppa filosofen Guardiola på näsan är ännu mer självklart men om han kommer få göra detta återstår att se. På onsdag vill jag se en arg Zlatan vars näsborrar frustar ut den ilska och adrenalin som han har inom sig. Jag vill att han levererar så att jag på torsdag kan skriva ett inlägg med rubriken ”Zuccé”

 

/Gabriel

Dagen M

1

Det är lördagen den 17 mars 2012. På den mäktiga och skräckinjagande arenan White Hart Lane nalkas det match. Spurs, laget som har gått från nollor till ett lag som fightas med ”The big four”. Bakom detta verk är den tystlåtna men ack så duktige taktikern Harry Redknapp. Tottenham har åkt alla turneringar förutom FA-Cupen, den stora turneringen i England. London laget tar nu emot Bolton Wanderers hemma. Bolton som har legat i högsta divisionen ett tag, men har aldrig varit de laget som hämtat in de stora titlarna. Efter Elmanders tid i klubben har de inte riktigt lyckats framkalla en målsprutare med bländande teknik. Nu har även Gary Cahill gått till The Blues så Bolton lever på den smalalinan med avdankade Zat Knight där bak.

Stämningen på Withe Hart Lane är magisk och man kan känna stämningen i luften. Man vet att det är matchdags i London. En drabbning mellan Tottenham-Bolton. Matchen som skulle bli en tillställning som alla skulle minnas, matchen som bara varade 40 minuter. Precis innan halvtid hände något fruktansvärt. En spelare föll plötsligt livlöst till marken. Det var den fostrade Arsenal talangen men nuvarande Bolton spelaren Fabrice Ndala Muamba. Hans spelstil har ofta jämförs med legendaren Patrick Vieiras. Det tog inte många minuter innan hela White Hart Lane förstod vad som hade hänt, det handlade om liv och död. Matchen avbröts och det sprang in flera läkare på plan. En av dem var Andrew Deaner som snabbt uppfattade vad som hade hänt. Andrew som vanligtvis är hjärtläkare på London Chest Hospital, sprang in från publiken och assisterade fotbollsläkarna.
Muamba var så gott som ”död” i cirkus 78 minuter innan man fick någon reaktion på hjärtat. Läkarna gav sammanlagt femton elchocker av en så kallad hjärtstartare. Tolv i ambulansen på väg till sjukhuset och tre på planen. Läget var väldigt allvarligt. Händelsen blev uppmärksammat av hela världen och hela England var i chock. Muamba blev hyllad och stöttad av alla.
Efter tre dagar så vaknade Fabrice upp på sjukhuset och kunde andas på egen hand. Det är mycket oklart om Fabrice Muamba ska kunna spela fotboll i framtiden. Hjärtläkaren Andrew Deaner säger att detta var ett mirakel.
Nu hoppas vi alla att Fabrice Ndala Muamba ska återhämta sig snabbt och komma tillbaka till sin familj. Låt oss hoppas han kan spela under tränaren Coyle igen.

 

/Viktor

 

 

Tevez – the return of the king

1

Ända sedan i höstas, när han vägrade att värma upp i en match mot Bayern München, har argentinaren Carlos Tevez varit frånvarande från fotbollen. turerna kring honom har varit många och det har i princip varit omöjligt att undgå konflikten mellan honom och tränare Roberto Mancini. Tevez uttryckte gång efter annan att han ville lämna Manchester klubben och att anledningen var just hans tränare.

Storklubbarna ryckte i den lille argentinaren, blott 169 cm lång, och Tevez i Manchester City var mer eller mindre redan historia. Först var han klar för Boca Juniors, men de kunde inte hantera hans höga lönekrav och det blev istället Milan som, enligt de flesta, hade vunnit kampen om honom. Men eftersom brassen Pato inte lyckades förhandla fram ett kontrakt med storsatsande P.S.G. fick inte Milan in några pengar och kunde därför inte finansiera ett köp av Tevez.

Mot alla odds stannade alltså Carloz Tevez i Manchester City. När detta stod klart förklarade han också att han med än gärna ville vara med att vinna titlar med laget.

Nu till skrivande stund. Det är nästan ett halvår sedan Tevez-Mancini bråket startade. Igår var det onsdag den 21 mars. På avstånd såg det ut att vara en helt vanlig dag med Premier League fotboll på schemat. Zoomar man dock in lite ser man tydligt att en match sticker upp från resterande. Manchester City-Chelsea. En viktig match för City för att hänga med lokalkonkurrenterna United i titelracet och en minst lika betydelsefull match för Chelsea, då de slåss om en prestigefylld Champions League plats. Men det är inte på grund av detta som gör matchen på City of Manchester Stadium extra intressant. Vi får zooma in ännu lite mer för att hitta det jag söker, närmare bestämt på Manchester Citys bänk. Bredvid stora killar som Joleon Lescott och Edin Dzeko kan vi skymta en betydligt mindre herre. Hans namn är Carlos Tevez.

Många tvivlade på att han skulle få hoppa in i en såhär pass viktig match, men de som tvivlade skulle visa sig få en knäpp på näsan. I den 66 minuter byttes han in mot Nigel de Jong och möttes av både burop och applåder. Tio minuter senare fick City straff, och kvitterade Chelseas 1-0 ledning. Matchen stod och vägde fram och tillbaka, men med fyra minuter kvar av ordinarie tid fick en viss argentinare bollen. Han var felvänd med ryggen mot mål cirka en halv meter utanför straffområdet. Bakom sig hade han tre stycken hungriga Chelsea-försvarare, men lyckades ändå hålla bollen under kontroll. I ett läge där de flesta (alla utom Zlatan) hade släppt tillbaka bollen till en rättvänd spelare, snurrade han istället 180 grader och hittade in till en djupledslöpande Samir Nasri. 2-1 ledning City var ett faktum. Publiken var i extas, samtliga ljusblå-klädda spelare var i extas, ja till och med Roberto Mancini jublade värre än vad Tommy Söderberg gjorde efter att Zlatan klackat in kvitteringsmålet mot Italien i EM 2004. Men gladast av dem alla var Carlos Tevez. Med en underbar assist hade han ännu en gång tystat de som kritiserat honom och bevisat att han, trots sin långa frånvaro, fortfarande tillhör de allra bästa i branschen. Detta är bara början på ett nytt kapitel i Tevez karrär. Kapitlets namn?

The return of the king

/Jakob

 

 

AVB kunde inte hantera fotbollens ABC

1

Andre Villas-Boas, år 2011s överraskning i fotbollsvärlden. Han förde Porto till ligavinst och Europa League guld men han kunde inte ens föra Chelsea till Champions League plats. ”The special one” fick aldrig den efterträdare de blåklädda fansen i London hade hoppats på, mannen som kunde hantera Hulken kunde inte ens hantera el Nino. Villas-Boas träningsstil var aldrig den optimala för ”långbollens” hemland.

Hans djupa taktiska tankar och filosofi fungerade inte hos de hårda engelsmännen. Det var alltså ingen slump att just Terry och Lampard hamnade i dispyt med tränaren. För att träna engelska lag måste du kunna fotbollens ABC. Andre Villas-Boas kunskaper var dock för smarta och invecklade för en liga där till och med Johan Elmander  framstår som finlirare. Vi hoppas att han får träna i en annan liga, varför inte följa Mourinhos fotspår och ta över det i nuläget fiaskoartade laget Inter.

/Gabriel

Välkommen!

0

Vi är tre tonåringar med ett brinnande fotbollshjärta och har därför skapat denna blogg för att förmedla våra fotbollstankar. Vi kommer diskutera, analysera och specificera allt mellan himmel och jord men med den gröna mattans schack som utgångspunkt.

Stay tuned!